Handmade

Hjärtat blöder. Tårarna rinner. Jag har ett bottenlöst hål i mitt bröst.
Jag vill härifrån.
Ifrån staden. Ifrån människorna. Ifrån känslan av att ingenting någonsin blir bra igen.

Nattsvart.
Tomma ögon tittar ut i ingenting.
Jag önskar att allt var en dröm.
Eller att jag skulle vakna imorgon och inte minnas dig.


Jag har tagit steget ur vår sista dans nu.
Vår absolut sista dans.

Men för dig, skulle jag göra det tusen gånger om.

Jag sörjer det som varit. Det kommer jag alltid göra.
Tyvärr ger du mig ingen återvändo, ingen möjlighet att ge allt jag har till dig, som jag önskar att jag en gång visat när jag hade chansen. Men den tiden är förbi. Det finns inga nya chanser. Och jag har insett nu att jag måste gå vidare om jag ska klara mig ur detta överhuvudtaget, helskinnad är jag inte i vilket fall.

Det förflutna kommer aldrig att återvända.

Dock ser jag ljust på det. Solen skiner idag, och nya dörrar har öppnats som får mig att blicka framåt. Jag är lycklig över detta nya. Mer än jag trodde att jag kunde bli. Den som klivit in i mitt liv nu, har funnits här i 3 år, jag har bara inte kunnat släppa taget och se vad jag har kunnat vinna. Du betyder mer än jag vågat hoppas på, och jag tror på detta.<3

Jag sörjer, men jag är lycklig. Tyvärr blir jag aldrig lycklig med dig igen. Och jag är ledsen för det.

Det blev en kort dag. Det känns inte som att man har gjort någonting.
Fick lägga mig under täcket och läsa eftersom jag frös så, och när inte det hjälpte spolade jag upp ett varmt bad.

Fryser dock igen. Förmodligen pga trötthet eller näringsbrist, men jag är inte hungrig och jag vill inte lägga mig nu.
Gud vad jag gnäller.

Imorgon har jag bara två lektioner, liksom idag^^ Idrott och Musik och Kommunikation.

Nej,nu tror jag att det får bli boken igen:)

Så var det Söndag.
Konstigt vad snabbt den här veckan har gått.

Engelskaredovisning imorgon, American Literature. Jag är inte alls glad på det arbetet, men det får gå.

Hemma igen btw.
Och klippt mig har jag också hunnit med idag.

Vilket fruktansvärt osammanhängande inlägg.
Men det är nog precis såhär jag känner mig idag.

Osammanhängande.

Trött i kroppen men så jävla glad!

Idag blev det ett 40min "alpinpass" på löpbandet ( man jobbar i intervaller) och sedan styrketräning för rygg, axlar/nacke, bara axlar och bröst. Jag har ökat motstånden ett hack på allt nu, ganska stolt^^

Får börja med mina allergitabletter igen nu, kliade i ögonen när jag var utomhus innan och jag nyser hela tiden. Pollensäsongen har verkligen satt igång nu de senaste dagarna.
Men det är vårvärme i luften i Helsingborg idag! Så jäkla underbart!

Jag är spralligt vårförälskad i den vackra människan vid min sida, och småfågelsång och värme bättrar på känslan ytterligare! Det finns inget härligare än att ha sin käraste i skolan har jag upptäckt, bara en sådan sak som att kunna hålla handen ofta är så fint ^^

Nu måste jag nog ta en kvällsfika också, när man tränar mycket äter man mycket, tro mig^^

Verkligheten är bara en illusion av det du tror är sanning.

Yes, ni såg rätt tjejer och killar. Jag satsar stenhårt nu, har anmält mig till att få göra ett behörighetstest via internet för att sedan (om jag anses lämplig) komma till ett av pliktverketskontor och göra en antagningsprövning, som det så vackert heter för oss av det kvinnliga könet. Antagningsprövningen är motsvarigheten till mönstring som killarna gör för att bli antagna till lumpen, men det vore inte politiskt korrekt att kalla det mönstring när tjejerna genomför samma tester som killarna^^
Eller som Teo sa; "Antagningsprövning.... det låter lite spetsduk sådär" ^^

Så det blir hårdträning för min del (för det är ju ingenting jag sysslar med redan under de 4 träningspass jag kör varje vecka), styrketräning och kondition med betoning på explosivstyrka för testen till "mönstringen" och uthållighet om man blir inkallad. Jag längtar.

Ikväll blir det privat filmvisning hos den byxlösefilosofen för min del^^ Även det ser jag fram emot <3

Jag sitter i M´s lägenhet i en stad täck med is.
Jag borde känna innerlig glädje över att vara här, och det gör jag också, åtminstone större delen av tiden.
Men idag sviktar självkänslan och jag känner mig liten och obetydlig igen.
Det slår aldrig fel, även om jag har både bra och dåliga dagar så blir jag i slutändan inte av med den. Den där känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara god nog.

Kylan biter tag i mig och gör mig lika stel som det vackra landskapet utanför.
Men det är inte kylan utifrån som får det att krypa i kroppen på mig, nej.... Den här kylan kommer innifrån.

Och mörkret. Det välbekanta mörkret är tillbaka.
Det omsluter mig som ett tungt täcke av det lenaste sammet.
Jag låter mig omfamnas av det, det nattsvarta, och jag känner än en gång hur jag fångas upp, samtidigt som jag bara fortsätter falla.
Jag kvävs, sakta men säkert närmar jag mig slutet.

"Snart kommer det att vara försent" tänker jag, "Den här gången finns ingen återvändo".

Mannen som har skrivit den här låten har hjälpt mig i många svåra stunder.
Han heter Lars Winnerbäck, utan hans texter och musik hade jag nog många gånger valt att lägga mig ner och inte komma upp igen. Utan hans musik skulle jag ligga kvar på marken och låtit dem sparka på mig.
Tack, tack för stödet du ger mig.

---

Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
Som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha en plats, ett hem
Nånting vettigt att göra, vad som helst
Om det fanns tid för nåt att växa
Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på
Man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter

Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Du har en annan röst, annan färg

Ett annat land med andra klockor som ringer
Jag tar mig inte in i dina dunkla rum

Det står ett fältslag bakom väggen
Dom slår i tomma containrar
Det här är helvetets förgård
I december står man stilla i en tunnel
Och trängs och trängs och alla bara pratar
Om det bara fanns nånting kristallklart
Om det fanns skäl att vilja deltaga
Du ser, jag kan inte ens förmå mig
att hjälpa någon annan
Det här är Be Your Own Star Show
Det här är Bit ihop och sparka
Ge precis vad du behöver och ta vad du kan få

Jag skulle gärna hjälpa dig opp
Och kunna lysa upp den väg du springer
Om jag kunde vagga dig varm och lugn
Jag hör nog samma röst och bor i samma land
Med samma klockor som ringer
Du går inte ensam genom dunkla rum

Vasen vinglar på bordets kant
Åskan mullrar ovanför ditt tak
Uppför är det lättare, men neråt är det brant
Kan inte landa där med ryggen rak

Hornen ryter, du förlorade striden
På nolltid har du tappat din glöd
Inget nytt under solen, vi har sett det hela tiden
Den enes bröd den andres död
Se på mänskorna som sliter för nån annans resultat
Se hur flugan kvävs i spindelns nät
Se på hyenorna som gräver i kadavret efter mat
Se på baggen i det murkna träet

Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Vi är vallfår i vargarnas tid
Det är gamarnas klockor som ringer
Inget ljus där vi irrar och springer
Runt i våra dunkla rum

Livet känns orättvist. Varför måste du vara så fruktansvärt långt bort?
Jag längtar efter ljusare tider, efter den där glada tjejen som jag brukar kunna vara, och efter din varma famn som alltid ter sig tröstande.
Jag vill ha dig nära, men du känns så fruktansvärt långt borta nu. I en tid av ångest och depression, en tid som nu, då både du och jag har problem, är de tider då vi behöver varandra som mest. Men nu är det inte så.
Nästan hela Sverige ligger mellan oss, och jag kan inte hjälpa dig, liksom du inte kan hjälpa mig.

Allting känns så hopplöst, så meningslöst. Jag känner mig hjälplös och meningslös.
Jag med mina problem är bara en börda för dig, det är så det känns. Jag orkar inte mer av den här vintern, jag vill inte mer. Jag vill bara vara med dig, och inte ens det får jag.

Den tid då vi får vara tillsammans känns oerhört långt borta, ändå kan jag inte göra annat än att längta.
Jag vet att du säger till mig att se ljuset i mina mörka stunder, men gör det du då också?
Att du, du som bär upp mig, du som faktiskt ÄR mitt ljus, inte kan se slutet på detta, det är oroväckande. Min fasta punkt i vardagen har rubbats, du är i behov av stöd och kraft från min sida, och jag vill ingenitng annat än att kunna ge den till dig. Men jag kan inte, och det innebär att jag dagarna i ändå bär en frustration inom mig, utan dess like.

Ont i mage och bröst.
Stress antar jag. Jag är trött på denna känsla av osäkerhet.
Kommer min mor och hennes man att dela på sig? Det skulle bli den andra skilsmässan jag genomlever.
En gång hade man en familj, nu känns det som att man inte har någon alls.
Min mor och jag pratade om en egen lägenhet för mig, till sommaren, där jag och M kunde bo tillsammans när han jobbar här.
Om de delar på sig blir det dock ingenting eftersom det inte kommer finnas några pengar till det.
Det gör ont i hjärta och själ, men jag kan inte låta bli att tänka själviskt.
Delar de på sig måste vi kanske flytta. 

Jag är en skadad person, det vet jag. Men är det konstigt med tanke på vad jag varit med om?
M lyssnar alltid, men jag vill inte prata med honom om ngt av det här, jag känner mig tjatig, och fjantig.
Livet suger ibland. Verkligen.
Jag önskar mig bort. Långt långt bort. Alldeles ensam.