Handmade

Livet känns orättvist. Varför måste du vara så fruktansvärt långt bort?
Jag längtar efter ljusare tider, efter den där glada tjejen som jag brukar kunna vara, och efter din varma famn som alltid ter sig tröstande.
Jag vill ha dig nära, men du känns så fruktansvärt långt borta nu. I en tid av ångest och depression, en tid som nu, då både du och jag har problem, är de tider då vi behöver varandra som mest. Men nu är det inte så.
Nästan hela Sverige ligger mellan oss, och jag kan inte hjälpa dig, liksom du inte kan hjälpa mig.

Allting känns så hopplöst, så meningslöst. Jag känner mig hjälplös och meningslös.
Jag med mina problem är bara en börda för dig, det är så det känns. Jag orkar inte mer av den här vintern, jag vill inte mer. Jag vill bara vara med dig, och inte ens det får jag.

Den tid då vi får vara tillsammans känns oerhört långt borta, ändå kan jag inte göra annat än att längta.
Jag vet att du säger till mig att se ljuset i mina mörka stunder, men gör det du då också?
Att du, du som bär upp mig, du som faktiskt ÄR mitt ljus, inte kan se slutet på detta, det är oroväckande. Min fasta punkt i vardagen har rubbats, du är i behov av stöd och kraft från min sida, och jag vill ingenitng annat än att kunna ge den till dig. Men jag kan inte, och det innebär att jag dagarna i ändå bär en frustration inom mig, utan dess like.