Förvirrad
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Det gör så jävla ont i mig.
Att ha honom så långt borta är bara fruktansvärt.
Jag behöver få känna närhet, värme, kärlek.
Kärleken har vi ju, men det blir bara de få gånger vi träffas, sen har vi bara telefonerna.
Och så ont det gör varenda gång vi ska skiljas åt. Det gör inte bara ont just i det ögonblicket, utan resten av dagen, resten av veckan, resten av tiden innan vi ses igen.
Vi har det bra tillsammans, bättre än jag har haft med någon annan tidigare. Bättre än jag förmodligen någonsin kommer ha det igen. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket smärta det skulle spara mig om det inte varit vi. Hur många tårar det sparat mig.
Men det är så jävla svårt. Alla löften om en framtid. En framtid jag faktiskt kunnat se, om jag orkar hålla ut 1.5 år till.
Saken är den att bilden av den blir suddigare och suddigare tills den slutligen försvinner ut i tomma intet.
Jag är rädd, rädd att jag inte ska orka vänta mer. Vad gör vi då?
Om allting inte hade varit så helvetes förbannat svårt.
Jag är bara 17, du är 24, jag har svårt att lova. Jag är ännu väldigt ung. Ändå förväntar sig alla att jag ska kunna ta ansvar och beslut som en 20+åring ska.
Ibland önskar jag att du kommit in i mitt liv senare. Att jag träffat dig när båda pluggat färdigt, när båda visste vad de ville med sina liv. Jag vill inte bara glida med. Jag vill inte fastna i något som jag kommer ångra senare.
Samtidigt vet jag att jag förmodligen alltid kommer ångra och framför allt undra, om jag bryter nu. Undra vad som skulle kunna varit.
Det gör så jävla ont i mig.
Att ha honom så långt borta är bara fruktansvärt.
Jag behöver få känna närhet, värme, kärlek.
Kärleken har vi ju, men det blir bara de få gånger vi träffas, sen har vi bara telefonerna.
Och så ont det gör varenda gång vi ska skiljas åt. Det gör inte bara ont just i det ögonblicket, utan resten av dagen, resten av veckan, resten av tiden innan vi ses igen.
Vi har det bra tillsammans, bättre än jag har haft med någon annan tidigare. Bättre än jag förmodligen någonsin kommer ha det igen. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket smärta det skulle spara mig om det inte varit vi. Hur många tårar det sparat mig.
Men det är så jävla svårt. Alla löften om en framtid. En framtid jag faktiskt kunnat se, om jag orkar hålla ut 1.5 år till.
Saken är den att bilden av den blir suddigare och suddigare tills den slutligen försvinner ut i tomma intet.
Jag är rädd, rädd att jag inte ska orka vänta mer. Vad gör vi då?
Om allting inte hade varit så helvetes förbannat svårt.
Jag är bara 17, du är 24, jag har svårt att lova. Jag är ännu väldigt ung. Ändå förväntar sig alla att jag ska kunna ta ansvar och beslut som en 20+åring ska.
Ibland önskar jag att du kommit in i mitt liv senare. Att jag träffat dig när båda pluggat färdigt, när båda visste vad de ville med sina liv. Jag vill inte bara glida med. Jag vill inte fastna i något som jag kommer ångra senare.
Samtidigt vet jag att jag förmodligen alltid kommer ångra och framför allt undra, om jag bryter nu. Undra vad som skulle kunna varit.
