Umeå
Jag sitter i M´s lägenhet i en stad täck med is.
Jag borde känna innerlig glädje över att vara här, och det gör jag också, åtminstone större delen av tiden.
Men idag sviktar självkänslan och jag känner mig liten och obetydlig igen.
Det slår aldrig fel, även om jag har både bra och dåliga dagar så blir jag i slutändan inte av med den. Den där känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara god nog.
Kylan biter tag i mig och gör mig lika stel som det vackra landskapet utanför.
Men det är inte kylan utifrån som får det att krypa i kroppen på mig, nej.... Den här kylan kommer innifrån.
Och mörkret. Det välbekanta mörkret är tillbaka.
Det omsluter mig som ett tungt täcke av det lenaste sammet.
Jag låter mig omfamnas av det, det nattsvarta, och jag känner än en gång hur jag fångas upp, samtidigt som jag bara fortsätter falla.
Jag kvävs, sakta men säkert närmar jag mig slutet.
"Snart kommer det att vara försent" tänker jag, "Den här gången finns ingen återvändo".
Jag borde känna innerlig glädje över att vara här, och det gör jag också, åtminstone större delen av tiden.
Men idag sviktar självkänslan och jag känner mig liten och obetydlig igen.
Det slår aldrig fel, även om jag har både bra och dåliga dagar så blir jag i slutändan inte av med den. Den där känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara god nog.
Kylan biter tag i mig och gör mig lika stel som det vackra landskapet utanför.
Men det är inte kylan utifrån som får det att krypa i kroppen på mig, nej.... Den här kylan kommer innifrån.
Och mörkret. Det välbekanta mörkret är tillbaka.
Det omsluter mig som ett tungt täcke av det lenaste sammet.
Jag låter mig omfamnas av det, det nattsvarta, och jag känner än en gång hur jag fångas upp, samtidigt som jag bara fortsätter falla.
Jag kvävs, sakta men säkert närmar jag mig slutet.
"Snart kommer det att vara försent" tänker jag, "Den här gången finns ingen återvändo".
Hjälten
Mannen som har skrivit den här låten har hjälpt mig i många svåra stunder.
Han heter Lars Winnerbäck, utan hans texter och musik hade jag nog många gånger valt att lägga mig ner och inte komma upp igen. Utan hans musik skulle jag ligga kvar på marken och låtit dem sparka på mig.
Tack, tack för stödet du ger mig.
Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
Som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha en plats, ett hem
Nånting vettigt att göra, vad som helst
Om det fanns tid för nåt att växa
Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på
Man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter
Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Du har en annan röst, annan färg
Ett annat land med andra klockor som ringer
Jag tar mig inte in i dina dunkla rum
Det står ett fältslag bakom väggen
Dom slår i tomma containrar
Det här är helvetets förgård
I december står man stilla i en tunnel
Och trängs och trängs och alla bara pratar
Om det bara fanns nånting kristallklart
Om det fanns skäl att vilja deltaga
Du ser, jag kan inte ens förmå mig
att hjälpa någon annan
Det här är Be Your Own Star Show
Det här är Bit ihop och sparka
Ge precis vad du behöver och ta vad du kan få
Jag skulle gärna hjälpa dig opp
Och kunna lysa upp den väg du springer
Om jag kunde vagga dig varm och lugn
Jag hör nog samma röst och bor i samma land
Med samma klockor som ringer
Du går inte ensam genom dunkla rum
Vasen vinglar på bordets kant
Åskan mullrar ovanför ditt tak
Uppför är det lättare, men neråt är det brant
Kan inte landa där med ryggen rak
Hornen ryter, du förlorade striden
På nolltid har du tappat din glöd
Inget nytt under solen, vi har sett det hela tiden
Den enes bröd den andres död
Se på mänskorna som sliter för nån annans resultat
Se hur flugan kvävs i spindelns nät
Se på hyenorna som gräver i kadavret efter mat
Se på baggen i det murkna träet
Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Vi är vallfår i vargarnas tid
Det är gamarnas klockor som ringer
Inget ljus där vi irrar och springer
Runt i våra dunkla rum
Han heter Lars Winnerbäck, utan hans texter och musik hade jag nog många gånger valt att lägga mig ner och inte komma upp igen. Utan hans musik skulle jag ligga kvar på marken och låtit dem sparka på mig.
Tack, tack för stödet du ger mig.
Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
Som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha en plats, ett hem
Nånting vettigt att göra, vad som helst
Om det fanns tid för nåt att växa
Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på
Man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter
Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Du har en annan röst, annan färg
Ett annat land med andra klockor som ringer
Jag tar mig inte in i dina dunkla rum
Det står ett fältslag bakom väggen
Dom slår i tomma containrar
Det här är helvetets förgård
I december står man stilla i en tunnel
Och trängs och trängs och alla bara pratar
Om det bara fanns nånting kristallklart
Om det fanns skäl att vilja deltaga
Du ser, jag kan inte ens förmå mig
att hjälpa någon annan
Det här är Be Your Own Star Show
Det här är Bit ihop och sparka
Ge precis vad du behöver och ta vad du kan få
Jag skulle gärna hjälpa dig opp
Och kunna lysa upp den väg du springer
Om jag kunde vagga dig varm och lugn
Jag hör nog samma röst och bor i samma land
Med samma klockor som ringer
Du går inte ensam genom dunkla rum
Vasen vinglar på bordets kant
Åskan mullrar ovanför ditt tak
Uppför är det lättare, men neråt är det brant
Kan inte landa där med ryggen rak
Hornen ryter, du förlorade striden
På nolltid har du tappat din glöd
Inget nytt under solen, vi har sett det hela tiden
Den enes bröd den andres död
Se på mänskorna som sliter för nån annans resultat
Se hur flugan kvävs i spindelns nät
Se på hyenorna som gräver i kadavret efter mat
Se på baggen i det murkna träet
Jag kan inte hjälpa dig opp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
Vi är vallfår i vargarnas tid
Det är gamarnas klockor som ringer
Inget ljus där vi irrar och springer
Runt i våra dunkla rum
// Lars Winnerbäck
Svårt
Livet känns orättvist. Varför måste du vara så fruktansvärt långt bort?
Jag längtar efter ljusare tider, efter den där glada tjejen som jag brukar kunna vara, och efter din varma famn som alltid ter sig tröstande.
Jag vill ha dig nära, men du känns så fruktansvärt långt borta nu. I en tid av ångest och depression, en tid som nu, då både du och jag har problem, är de tider då vi behöver varandra som mest. Men nu är det inte så.
Nästan hela Sverige ligger mellan oss, och jag kan inte hjälpa dig, liksom du inte kan hjälpa mig.
Allting känns så hopplöst, så meningslöst. Jag känner mig hjälplös och meningslös.
Jag med mina problem är bara en börda för dig, det är så det känns. Jag orkar inte mer av den här vintern, jag vill inte mer. Jag vill bara vara med dig, och inte ens det får jag.
Den tid då vi får vara tillsammans känns oerhört långt borta, ändå kan jag inte göra annat än att längta.
Jag vet att du säger till mig att se ljuset i mina mörka stunder, men gör det du då också?
Att du, du som bär upp mig, du som faktiskt ÄR mitt ljus, inte kan se slutet på detta, det är oroväckande. Min fasta punkt i vardagen har rubbats, du är i behov av stöd och kraft från min sida, och jag vill ingenitng annat än att kunna ge den till dig. Men jag kan inte, och det innebär att jag dagarna i ändå bär en frustration inom mig, utan dess like.
Jag längtar efter ljusare tider, efter den där glada tjejen som jag brukar kunna vara, och efter din varma famn som alltid ter sig tröstande.
Jag vill ha dig nära, men du känns så fruktansvärt långt borta nu. I en tid av ångest och depression, en tid som nu, då både du och jag har problem, är de tider då vi behöver varandra som mest. Men nu är det inte så.
Nästan hela Sverige ligger mellan oss, och jag kan inte hjälpa dig, liksom du inte kan hjälpa mig.
Allting känns så hopplöst, så meningslöst. Jag känner mig hjälplös och meningslös.
Jag med mina problem är bara en börda för dig, det är så det känns. Jag orkar inte mer av den här vintern, jag vill inte mer. Jag vill bara vara med dig, och inte ens det får jag.
Den tid då vi får vara tillsammans känns oerhört långt borta, ändå kan jag inte göra annat än att längta.
Jag vet att du säger till mig att se ljuset i mina mörka stunder, men gör det du då också?
Att du, du som bär upp mig, du som faktiskt ÄR mitt ljus, inte kan se slutet på detta, det är oroväckande. Min fasta punkt i vardagen har rubbats, du är i behov av stöd och kraft från min sida, och jag vill ingenitng annat än att kunna ge den till dig. Men jag kan inte, och det innebär att jag dagarna i ändå bär en frustration inom mig, utan dess like.
