Ny

Ny ja. Det är så jag känner mig.
Jag har varit glad idag. Den nya Johanna ser allting ljusare och plötsligt blev allt mycket lättare.
Känner faktiskt inte ritkigt igen mig i mig själv, men det är kanske bra:)

Jag ska på bio:) Och efter det får vi se vad som händer^^
Något som är bra är iaf att jag får göra det med mina älskade små sötnosar E och J, utan er hade jag inte klarat mig genom vardagen:D!!<3<3<3

Till den som kallas du

Den gamla Johanna är död nu. Hon finns inte mer. Nämn aldrig mer hennes namn.
Jag känner ingen ilska, inget hat. Bara sorgsenhet över vad hon fick genomgå. Särskilt allt hon fått genomgå under det senaste 12månaderna. Tillslut tog det hennes liv.
Hon kunde inte hantera mer skit.
Men den gamla Johanna fick också vara med om många fina saker. Och det är dem hon har lämnat över till mig. Den nya.

Bli inte rädd av inlägget. Jag menar inget illa med det. Du fick bara droppen att rinna över, och det kanske var lika bra det, för det är nu jag inser att jag måste börja om. Att jag avslutat ett kapitel. Jag har avslutat det som var jag.
Om jag inte hade dragit det här medvetna strecket nu, hade jag såsmåningom förmodligen behövts låsas in, och det har jag inte tid med. Jag har ännu mycket kvar att uträtta.

Med "Nämn aldrig mer mitt namn", menar jag att jag inte vill prata om det som hänt.  Det finns inte.
Den nya Johanna har inte upplevt dessa händelser. Den nya Johanna är helt ny, pånyttfödd, och har bara hört talas om de erfarenheter den gamla Johanna har.

Bli inte rädda, mina älskade. Detta är mitt sätt att hantera förlusten av hjärtat jag förlorade och fick krossat på så många 100-tals olika sätt. Jag är här, jag har sparat det goda. Och endast de bra minnena finns kvar. NI finns kvar.

Och till den som kallas du: Var min vän. Men inte mer. Be mig aldrig om någonting igen såvida det inte helt och fullt har  vänskapliga avsikter. Jag vill ha dig i mitt liv, det är inte det det handlar om. Men det går inte på något annat sätt. Detta är det sista jag tänker nämna om oss två. Jag vill vara din vän. För den nya Johanna minns bara de bra tillfällena. Låt oss börja om från början. Det som hänt mellan oss, har aldrig hänt.

...............

Jag har nog aldrig känt mig mer oälskad än just nu.

Aaaarrggghhh

Kan inte helvetet komma nu och sluka mig, för detta helvete på jorden klarar jag snart inte mer av.

Ja...nr2

Vi måste prata.

Urusel vals

Ställ inga frågor om kärlek inatt.

Jag har inga svar eller livlinor kvar.

Jag har bara två spruckna glas och ett blödande skratt.

 

Det har slutat igen som det gör nästan jämt.

Jag är naken och full och har fallit omkull

som en felkonstruktion, som en clown som ett uruselt skämt.

 


Vad gör du här? Hur kom du hit?

Du föll för en smickrares usla invit,

en klagande vals ur en sönderrökt hals

och du vet ju att du inte älskar mig alls.

 


 

Men inatt…inatt…just nu…

…är det bara…jag och du.

Just nu.

 

Ställ inga frågor om rätt eller fel

om besudlat och rent.

Det är redan försent.

Jag sålde min tro för en kyss och en stulen juvel.

 

Jag gör vad jag vill. Jag gör vad jag kan.

Som en olydig hund. Snälla blunda en stund.

Så vi kan bli vackra åtminstone för varann. 

 

Snälla ta våra svek, våra krossade drömmar och tårar.

Förgifta vartenda förälskat, förtrollande par.

Så ger vi oss av till det land som är skapat för dårar.

Och lämnar vår sorg och vårt sotsvarta samvete kvar.

 

Snart kommer gryningen, vidrig och skär.

Avslöjar vilka vi verkligen är.

Och lungorna brinner när drömmen försvinner

och aldrig mer finner vi skönheten här.


Men inatt…inatt…just nu…

 

…är det bara…jag och du.

 

Just nu.

Sjung inga sånger om kärlek inatt.

Sjung om någon som oss. Snälla sjung om att slåss.

Om att dansa besatt fastän hjärtat slår blodfattigt matt.

 

Om det vackra som lever i livlösa ting

om en trasig fiol och en torkad viol.

Sjung vad du vill bara fråga mig ingenting.

 

Ta mig. Ta mig! Gör vad du vill.

Stanna hos mig lite till.

Jag vet du förstår att jag dör om du går

för det här är det närmaste kärlek jag når.

 

Och inatt…inatt…just nu…

…är det bara jag och du.

 

Just nu.


Ja...

Jag var glad igår, för första gången på länge. Anar att det hängde ihop med endorfinkicken.
Är glad idag också dock, bara tröttare, och mer förvirrad.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad du vill höra.
Blir mer och mer förvirrad för var blick eller beröring eller tanke.
Jag vet ingenting längre. Varför blev det så svårt?

Det kanske bara är bättre att nöja sig och gå vidare.
Även om det inte är vad jag vill.
Men vem fan får som de vill längre...

Skoltrött

Helvetes kuk jävla skit arbetes fucking bajs i hela huvudet.

Kall

Inte ett ord.
Aldrig mer. Ni ska inte behöva höra det mer.
Till och med jag är trött på att höra det.
Tyvärr kommer jag nog inte likna mig själv särskilt mycket på ett tag, jag ber om ursäkt för det på förhand, E, J, F, Y.
Men ni ska iaf inte behöva lyssna på mig.
Jag vet att ni säger att ni gärna gör det, och jag uppskattar det, verkligen, men jag ska inte besvära er mer.

Jag finner min lösning. Någon gång.
Jag vet ännu inte hur.

Föregående inlägg speglar den bild av hur min verklighet ser ut för tillfället, ganska bra.
Men jag har förstått. Oroa er inte.

Let the wind carry you home
Blackbird fly away
May you never be broken again

One last breath

Inte utnyttjad.
Bara oönskad.

Men det är lugnt.
Jag förstår piken.

 
Please come now I think I'm falling
I'm holding on to all I think is safe
It seems I found the road to nowhere
And I'm trying to escape
I yelled back when I heard thunder
But I'm down to one last breath
And with it let me say
Let me say

Hold me now
I'm six feet from the edge and I'm thinking
That maybe six feet
Ain't so far down

Tack

Tänk att en sådan liten grej kan vända en hel dag, en hel attityd, hela ens humör.
Det går upp och ned, jag vet det.
Ena sekunden är jag sprallig, andra ledsen och den tredje bara sådär förbannad man kan bli på sig själv ibland.

Just nu känner jag tacksamhet.
För allt jag faktiskt har. Inte sorgsenhet över det jag förlorat eller saker jag aldrig får.
Jag är tacksam för att jag är jag. Trots att livet är upp och ned många gånger.
Men just nu hade jag inte velat byta ut det.
För jag får känna att jag lever.
Kanske lite väl hårt vissa gånger, när det känns som att hjärtat långsamt slits ut ur kroppen,.
Eller när man känner sig som den mest ensamma mänskliga individ som någonsin vandrat på denna jord.

Jag kan inte räkna de gånger jag velat springa ut framför en bil, levandes i den dimmiga värld som på något vis alltid letar sig tillbaka till mig. Eller velat lägga mig och aldrig vakna mer när jag fått mina ångestattacker och smärtan i hjärtat som svider ut i hela bröstet.

Men det finns männsikor som är guld värda. Som jag skulle ge mitt liv för.
Och de hjälper mig upp, gång, på gång, på gång.
Jag älskar er<3

Jag lever.
Jag andas.



Och för första gången på mycket länge är jag tacksam över det.



Straight to video

Idag har varit en bättre dag. Faktiskt.
Även om jag är förbannat trött och förmodligen kåtare än på månader.
(Får man skriva så, tänker ni, och ja. Det får man faktiskt. För det här är min blogg, och här får man vara hur kåt man vill)
Lite vilt sex hade faktiskt inte varit fel alls. Känner jag. Nu.

Kanske är det en ny början, det här. Eller det avslut vi aldrig fick. Personligen hoppas jag på en nystart.
Men för tillfället har jag, ursäkta mig så hemskt mycket, svårt att koncentrera mig på mycket annat än mitt lilla fysiska omnämnda problem ovan.

All the problems
Make me wanna go
Like a bad girl
Straight to video

Little darling
Welcome to the show
You're a failure
Played in stereo

Försent.

Det är försent.
Alldeles försent.
För första gången i mitt liv så ångrar jag en handling.
Jag brukar alltid säga att allt man gör åtminstone ger en en bra erfarenhet, och att man lär sig även av de dåliga ting som spelar i ens liv.
Jag tar tillbaka det.
Jag ångrar att jag någonsin släppte dig.
För just nu ser jag inget annat.

Det är försent.

2009

Nej. Detta året ska jag vara stark.
Jag får väl vara ensam om det är så.
Jag måste jobba en del, ta itu med skolan och äntligen börja råträna igen.
Jag lägger bara energi på dem som betyder någonting, vilket kommer ner till Familjen, E, J, F, J, Y och T.
Det är lagom. De andra skiter jag i. För jag orkar inte.

Hur många gånger har man inte sagt att man inte orkar mer men hänger kvar ändå?
Jag ska inte ta mer skit nu.
Jag vill inte.
Vara mig själv. Sluta spela, sluta lådsas.
Sluta bli sparkad på.

Men jag vill inte vara jag.


För, Vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

.

Ta mitt hjärta, och dela det i tusentals små, små bitar.
Sedan kan ni stampa på det.
Cause I don´t fucking care anymore.

Midnattsmonster

Jag vet varför jag inte kan sova längre. Eller åtminstone inte sova själv.
Varje gång jag sluter ögonen är det som om livet passerar i revy framför ögonlocken, som att jag skulle dö, där och då. Tankarna flyger och jag får ingon ro förrän jag fått mina svar.
Tyvärr finns det frågor jag inte får svar på och detta kan hålla mig vaken i timmar.

Konstigt nog sover jag bättre med någon annan som håller vakt, någon som håller mina monster borta. Räddar mig från det onda.

Ta min hand och visa mig vägen.

Själv

1/1 2009.
Jag har svårt att förstå det.
Kanske för att jag är så bortdomnad i hela hjärnan att det känns som jag doppat huvudet i i en skål med bomull.
Jag är ensam igen. Precis som igårnatt när festen var slut.
Och precis som igårnatt vill jag inte sitta här själv.

Kom och kryp ner med mig....

RSS 2.0