Till den som kallas du
Den gamla Johanna är död nu. Hon finns inte mer. Nämn aldrig mer hennes namn.
Jag känner ingen ilska, inget hat. Bara sorgsenhet över vad hon fick genomgå. Särskilt allt hon fått genomgå under det senaste 12månaderna. Tillslut tog det hennes liv.
Hon kunde inte hantera mer skit.
Men den gamla Johanna fick också vara med om många fina saker. Och det är dem hon har lämnat över till mig. Den nya.
Bli inte rädd av inlägget. Jag menar inget illa med det. Du fick bara droppen att rinna över, och det kanske var lika bra det, för det är nu jag inser att jag måste börja om. Att jag avslutat ett kapitel. Jag har avslutat det som var jag.
Om jag inte hade dragit det här medvetna strecket nu, hade jag såsmåningom förmodligen behövts låsas in, och det har jag inte tid med. Jag har ännu mycket kvar att uträtta.
Med "Nämn aldrig mer mitt namn", menar jag att jag inte vill prata om det som hänt. Det finns inte.
Den nya Johanna har inte upplevt dessa händelser. Den nya Johanna är helt ny, pånyttfödd, och har bara hört talas om de erfarenheter den gamla Johanna har.
Bli inte rädda, mina älskade. Detta är mitt sätt att hantera förlusten av hjärtat jag förlorade och fick krossat på så många 100-tals olika sätt. Jag är här, jag har sparat det goda. Och endast de bra minnena finns kvar. NI finns kvar.
Och till den som kallas du: Var min vän. Men inte mer. Be mig aldrig om någonting igen såvida det inte helt och fullt har vänskapliga avsikter. Jag vill ha dig i mitt liv, det är inte det det handlar om. Men det går inte på något annat sätt. Detta är det sista jag tänker nämna om oss två. Jag vill vara din vän. För den nya Johanna minns bara de bra tillfällena. Låt oss börja om från början. Det som hänt mellan oss, har aldrig hänt.
Jag känner ingen ilska, inget hat. Bara sorgsenhet över vad hon fick genomgå. Särskilt allt hon fått genomgå under det senaste 12månaderna. Tillslut tog det hennes liv.
Hon kunde inte hantera mer skit.
Men den gamla Johanna fick också vara med om många fina saker. Och det är dem hon har lämnat över till mig. Den nya.
Bli inte rädd av inlägget. Jag menar inget illa med det. Du fick bara droppen att rinna över, och det kanske var lika bra det, för det är nu jag inser att jag måste börja om. Att jag avslutat ett kapitel. Jag har avslutat det som var jag.
Om jag inte hade dragit det här medvetna strecket nu, hade jag såsmåningom förmodligen behövts låsas in, och det har jag inte tid med. Jag har ännu mycket kvar att uträtta.
Med "Nämn aldrig mer mitt namn", menar jag att jag inte vill prata om det som hänt. Det finns inte.
Den nya Johanna har inte upplevt dessa händelser. Den nya Johanna är helt ny, pånyttfödd, och har bara hört talas om de erfarenheter den gamla Johanna har.
Bli inte rädda, mina älskade. Detta är mitt sätt att hantera förlusten av hjärtat jag förlorade och fick krossat på så många 100-tals olika sätt. Jag är här, jag har sparat det goda. Och endast de bra minnena finns kvar. NI finns kvar.
Och till den som kallas du: Var min vän. Men inte mer. Be mig aldrig om någonting igen såvida det inte helt och fullt har vänskapliga avsikter. Jag vill ha dig i mitt liv, det är inte det det handlar om. Men det går inte på något annat sätt. Detta är det sista jag tänker nämna om oss två. Jag vill vara din vän. För den nya Johanna minns bara de bra tillfällena. Låt oss börja om från början. Det som hänt mellan oss, har aldrig hänt.
Kommentarer
Trackback
