Deep within the corners of my mind
En saknad fyller mitt hjärta.
Som så många gånger förr.
Jag vet inte vad det är jag saknar, bara att någonting fattas.
Kanske är det mig själv jag saknar.
Den där platsen i mitt hjärta som tillägnas trygghet och frid.
Ett tomrum som bara jag kan fylla, utan medel att faktiskt göra det.
Med tårar i ögonen inser jag än en gång att denna längtan ännu inte uppfyllts.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att få möjligheten att uppleva känslan av helhet.
Svart som den mörkaste höstnatt är mitt hjärta.
Som vinterns första is känner jag hur sprickorna sakta men säkert sprider sig, och snart krossas jag i de tusen bitar jag så välbekant känner igen.
Är det mitt öde att känna såhär?
Ska jag någonsin uppleva fullständig och villkorslös lycka?
Som så många gånger förr.
Jag vet inte vad det är jag saknar, bara att någonting fattas.
Kanske är det mig själv jag saknar.
Den där platsen i mitt hjärta som tillägnas trygghet och frid.
Ett tomrum som bara jag kan fylla, utan medel att faktiskt göra det.
Med tårar i ögonen inser jag än en gång att denna längtan ännu inte uppfyllts.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att få möjligheten att uppleva känslan av helhet.
Svart som den mörkaste höstnatt är mitt hjärta.
Som vinterns första is känner jag hur sprickorna sakta men säkert sprider sig, och snart krossas jag i de tusen bitar jag så välbekant känner igen.
Är det mitt öde att känna såhär?
Ska jag någonsin uppleva fullständig och villkorslös lycka?
Marionetterna
På senare tid har jag funderat på en mening.
Om det faktiskt finns en mening med att vi skickas hit eller om "some big guy" bara jävlas med oss.
I sökan på min mening blir jag bara mer och mer förvirrad.
Jag börjar tro att det inte finns en plats för mig, som en flyttfågel, som inte finner ro någonstans.
Eller en segelbåt med trasigt segel och hundratals mil till den hamn dem säger ska finnas.
Mörka vatten breder ut sig för mig, och det var längesedan jag såg någonting annat än den dimma som tätnar för min syn.
När ska jag finna vad jag söker?
Jag börjar tro att det är inbillning. En illusion att den någonsin funnits.
Vår mening.
Om det faktiskt finns en mening med att vi skickas hit eller om "some big guy" bara jävlas med oss.
I sökan på min mening blir jag bara mer och mer förvirrad.
Jag börjar tro att det inte finns en plats för mig, som en flyttfågel, som inte finner ro någonstans.
Eller en segelbåt med trasigt segel och hundratals mil till den hamn dem säger ska finnas.
Mörka vatten breder ut sig för mig, och det var längesedan jag såg någonting annat än den dimma som tätnar för min syn.
När ska jag finna vad jag söker?
Jag börjar tro att det är inbillning. En illusion att den någonsin funnits.
Vår mening.
