Handmade

Varför gör jag såhär.
Om jag älskar någon.
Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig?

När mitt hjärta brinner, och jag tvingas hålla andan var gång jag hör ditt namn.
När det känns som att jag hade velat kravla mig ur mitt eget skinn.
Varför kan jag inte bara få vara med dig?

Hur kan man fästa sig så vid någon, på så fantastiskt kort tid?
Det är skrämmande.
Otroligt skrämmande.
Men ändå så fantastiskt.
Jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Inte såhär stormande, inte efter vad jag har varit med om.

Och plötsligt stod du där, i min dörröpnning och ville komma in.
Trots att jag egentligen ville kasta mig i din famn och aldrig släppa taget stängde jag till dörren igen, om än med en glipa kvar, till det jag kunde få. Som en påminnelse, om vad jag förlorade.
Men jag förlorade inte dig.
Du var envis, och höll stadigt kvar foten i springan mellan verkligheten och den verklighet jag själv byggt upp.
Och nu står jag där.
Jag vill inte att du ska försvinna.
För om du gör det, så kommer den lilla biten av verklighet jag känner till, kollapsa, och jag kommer att sväva i ingenting.
Jag kommer att BLI ingenting.

Om jag inte får vara med dig, vägrar jag ta ett enda andetag till.
Och jag har lovat mig själv att fortsätta andas.
Jag har lovat mig själv att hjärtat ska få fortsätta slå.

Och det slår för dig, älskling.
Jag ska kämpa.
Jag ska kämpa för den dag du och jag får vara vi igen.
Den dagen kommer. Tro mig.