Handmade

Efter en helg med matförgiftning står jag äntligen på benen igen.

Jag vet att jag inte borde vara arg, men jag kan inte låta bli. Ni vet inte. Ni förstår inte. För ni känner inte den delan av mig. Och jag vill inte kännas vid den delen av mig.
Helst vill jag låta bli att ta upp det alls, bara gräva ner den och aldrig mer titta på den.
Men gång på gång kryper den fram ur mitt mörka gömställe och visar sig, i hela sin groteska skepnad.
Lömska, gula och genomträngande ögon, knivskarpa naglar och ruttnande tänder på en utmärglad benig kropp. Varelsen skriker, och trots att jag gör allt för att kväva skriken, är de så genomtränagnde att de inte bara skär genom mitt hjärta, utan även genom de hjärtan, som kommer mig nära.

Förlåt mig. Jag klarar inte av nonchalns, ignorans och en attityd som säger; Allt löser sig. Jag är inte den människan. Ni är det. Jag vet. Och förlåt mig för att jag inte förstår, jag ska göra mitt bästa. Men jag kan inte ta hur mycket som helst.

(Och eftersom folk tagit åt sig tidigare kan jag säga i detta inlägg att jag inte syftar på EN person denna gång)