Vår sista dans
Häromdagen kändes det så.
Som att det inte var värt det längre.
Som att jag inte ville ge fler chanser.
Som att ingenting du eller jag sa skulle kunna ändra det faktum att vi var inne på vår sista dans.
Än en gång rättade du mig.
Gav mig en välbehövlig påminnelse av vad som är vi. Allt vi har.
Egentligen.
Vår sista dans är inte här än.
Men någonting andas mig i nacken då jag omsluts av mörker om nätterna. Och det är inte du.
Det är tvekan som hunnit ikapp mig och i ljudet av tystnaden är jag verkligen rädd.
Rädd för vad som kan bli.
Rädd för vad som kanske inte blir.
Rädd för varje konsekvens av varenda beslut jag tagit och kommer att ta i mitt liv.
Jag visste inte ens att man kunde vara så rädd innan jag träffade dig.
Men det är inte dig jag är rädd för.
Det är mig själv.
Jag förstår inte varför jag måste tveka, eller undra eller fundera så mycket.
Varför jag inte bara kan vara här och nu och njuta av livet och de vägar som finns framför mig.
Varför jag inte bara kan vara jag.
Om jag bara inte hade tyckt så mycket om dig.
För det finns nästan ingenting bättre än att låta mina fingertoppar smeka din kind.
Eller se det där vackra leendet leka över dina läppar och veta att det är jag som fått dig le.
Vår sista dans är inte här än.
