Handmade

Konstigt nog känns det så, som att jag släppts fri ur mörkret jag så länge kallat mitt hem.
Det är slut med M, sedan en månad ungefär, och mycket har hänt i mitt liv sedan dess, väldigt mycket till och med.

Jag har kommit närmre mina vänner än någonsin tidigare, jag har skaffat mig nya nära vänner och människor runt mig har aldrig betytt så mycket för mig som de gör nu. Jag trodde aldrig att det fanns så många som skulle komma att stötta mig i svåra tider eller som överhuvudtaget skulle bry sig.
Men jag är tacksam. Så otroligt tacksam att ni finns.

Jag har börjat ta tag i mitt liv, min självkänsla och min självbild nu.
Saker och ting ska bli annorlunda.

Och jag har funnit lycka i ännu en betydelsefull person på senare tid. Teo. Min Teo.
Mitt i allt det mörka får du mig att le, och viktigast av allt; du har fångat upp mig igen, jag har slutat falla.
Det bubblar inom mig, en känsla jag hittills i mitt liv inte fått uppleva, utan tvingats täppa igen eller glömma bort.
Känslan kallas förälskelse, och att få leva ut känslan och faktiskt få vara förälskad är någonting helt nytt för mig.
Tack vare Teo har jag tagit mig upp till ytan igen, nu ska jag koncentrera mig på att ta igen den tid jag missat medan jag grävde mig djupare in i mörkret.

Tack alla, för att ni finns.
Jag älskar er.