Vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

Om det ändå fanns någon som ville ge mig ork att ta mig igenom vardagen.
Jag vill ingenting, orkar ingenting, känner inget mer än motvillighet.


Om jag bara hade kunnat resa... från allting. Från bekymmer, från stressen, från känslor och från kraven.

Jag vill inte mer.

Johan dummar sig också. Liksom alla andra grabbar i mitt liv.
Funderar mer och mer seriöst på att gå över till den där andra sidan som jag redan har halva inne på. På den straighta vägen hittar jag inget bra iaf.

Skulle bli en sådan där militant manshatare som bränner träpenisar på torg tillsammans med mina andra lesbiska kamrater/ älskarinnor och levat lycklig i alla mina dar... Alla förtjänar väl ett lyckligt slut? Eller?


Och alla mina älsklingar; jag skriver inte detta som ett rop på hjälp eller för att få medlidande. Jag skriver bara för att jag inte vet var jag annars skulle göra av allt jag har inom mig.

Kommentarer
Postat av: Erika

Det är bra att du skriver, man behöver få reda ut sina känslor och tankar då och då. Och du, jag gillar idéen med att bränna träpenisar på torgen ;).<3

2008-07-28 @ 20:10:59
Postat av: Teo

Nog för att jag är en av de dumma killarna, men jag finns fortfarande här för dig också. Jag hoppas att du fortfarande känner att du kan koppla av med mig, för du har fortfarande den effekten på mig. Bara ring om du vill träffas <3

2008-07-29 @ 11:51:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0