Under ytan
Inte alls så bra som jag vill ge sken av.
Jag stressar mig fram genom livet, utan att egentligen veta varför.
Det finns mycket just nu som trycker ner mig i skorna, mitt psyke främst.
Jag vill inte få fler gråtattacker inför mina vänner.
Jag vill klara av att se folk i ögonen utan att känna mig som en stor lögn.
Jag vill kunna skaka av mig det som varit och gå vidare, utan att det jagar upp mig och förföljer mig igen.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln utan de där granskande, kritiska ögonen jag skaffade mig på mellanstadiet, om inte ännu tidigare...
Jag vill kunna vara jag. Utan smärta. Utan ånger. Utan rädsla för mig själv.
Jag stressar mig fram genom livet, utan att egentligen veta varför.
Det finns mycket just nu som trycker ner mig i skorna, mitt psyke främst.
Jag vill inte få fler gråtattacker inför mina vänner.
Jag vill klara av att se folk i ögonen utan att känna mig som en stor lögn.
Jag vill kunna skaka av mig det som varit och gå vidare, utan att det jagar upp mig och förföljer mig igen.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln utan de där granskande, kritiska ögonen jag skaffade mig på mellanstadiet, om inte ännu tidigare...
Jag vill kunna vara jag. Utan smärta. Utan ånger. Utan rädsla för mig själv.
Ensam
Det känns bättre. Fast ändå inte.
Med Teo känns det som att allt kommer att lösa sig, även om vissa dagar är tyngre än andra och allt kommer tillbaka.
Med mig själv vet jag inte. Jag lyckas stänga in mig, mer och mer sluter jag in mig i mitt mörka rum som är bara mitt och låter mig själv sitta där, för längre tidsperioder varje gång.
Ingen når mig, ingen hör mig, ingen vet; utom de närmsta. Och det är med dem jag tittar ut. Det är med dem JAG tittar ut.
Utan dem är jag ensam i den här världen, och tanken skrämmer mig.
Jag behöver cigaretter.
Med Teo känns det som att allt kommer att lösa sig, även om vissa dagar är tyngre än andra och allt kommer tillbaka.
Med mig själv vet jag inte. Jag lyckas stänga in mig, mer och mer sluter jag in mig i mitt mörka rum som är bara mitt och låter mig själv sitta där, för längre tidsperioder varje gång.
Ingen når mig, ingen hör mig, ingen vet; utom de närmsta. Och det är med dem jag tittar ut. Det är med dem JAG tittar ut.
Utan dem är jag ensam i den här världen, och tanken skrämmer mig.
Jag behöver cigaretter.
Kvävning
Jag är så jävla förstörd av allt det här.
Jag behöver vara med någon, men kan inte hantera det.
Det känns som att jag kvävs, långsamt och plågsamt.
Just nu får jag ingen energi, jag bara delar ut den, utan att begära någon tillbaka.
Är orkeslös, vill ingenting, känner ingenting, klarar inte av någonting.
Jag vill ha tillbaka mig själv
Jag behöver vara med någon, men kan inte hantera det.
Det känns som att jag kvävs, långsamt och plågsamt.
Just nu får jag ingen energi, jag bara delar ut den, utan att begära någon tillbaka.
Är orkeslös, vill ingenting, känner ingenting, klarar inte av någonting.
Jag vill ha tillbaka mig själv
Nytta
Idag har jag gjort lite nytta och pluggat.
Hade bara en morgonlektion idag, på grund av diverse olika anledningar, så jag mutade mor min att ringa och sjukanmäla mig.
Gick ut innan frukost, kom tillbaka och åt frukost, gick och körde 60min på crosstrainern på gymmet, tillbaka, åt lite grann, satte igång och pluggade och sedan iväg ut till Ikea.
Väl ute på Ikea började jag känna mig konstig.
Illamående och yrsel smög sig på, och jag mådde plötsligt inte alls bra.
Då insåg jag att med den träning jag genomfört under dagen har jag gjort av med mer kalorier än jag äter på ungefär 1.5 dag i vanliga fall.... jag brukar inte träna dubbla pass.
Så det var bara att gå in i kafeterian och köpa sig en grov smörgås med köttbullar och sedan shoppa vidare^^
Fick inhandlat ett skåp att sätta på väggen för laptoppen^^ rött i metall, otroligt snyggt.
Glas, en vas, massor av lågenergi glödlampor och diversa andra småprylar som jag kommer att behöva inför flytten hemifrån. Dessutom fyndade mamma och Tony ett vardagsrumsbord, så nu får jag inte bara 9000 kronors bäddsoffan, utan även deras nuvarande vardagsrumsbord:P Dem är helt galna.... Men jag är glad^^
Och förresten.
Jag får nycklarna i nästa vecka!
Hade bara en morgonlektion idag, på grund av diverse olika anledningar, så jag mutade mor min att ringa och sjukanmäla mig.
Gick ut innan frukost, kom tillbaka och åt frukost, gick och körde 60min på crosstrainern på gymmet, tillbaka, åt lite grann, satte igång och pluggade och sedan iväg ut till Ikea.
Väl ute på Ikea började jag känna mig konstig.
Illamående och yrsel smög sig på, och jag mådde plötsligt inte alls bra.
Då insåg jag att med den träning jag genomfört under dagen har jag gjort av med mer kalorier än jag äter på ungefär 1.5 dag i vanliga fall.... jag brukar inte träna dubbla pass.
Så det var bara att gå in i kafeterian och köpa sig en grov smörgås med köttbullar och sedan shoppa vidare^^
Fick inhandlat ett skåp att sätta på väggen för laptoppen^^ rött i metall, otroligt snyggt.
Glas, en vas, massor av lågenergi glödlampor och diversa andra småprylar som jag kommer att behöva inför flytten hemifrån. Dessutom fyndade mamma och Tony ett vardagsrumsbord, så nu får jag inte bara 9000 kronors bäddsoffan, utan även deras nuvarande vardagsrumsbord:P Dem är helt galna.... Men jag är glad^^
Och förresten.
Jag får nycklarna i nästa vecka!
Glaskupan
Jag skiver ett slutarbete i psykologi B om boken Glaskupan, samtidigt som jag lyssnar på "Vargarnas revanch"... Haha, snacka om passande. Hade man inte psykiskabesvär innan så fick man det, ungefär;P
Var ute imorse eftersom jag vaknade tidigt, blir träning med Ylva i eftermiddag.
Igårkväll var jag på konserthuset och tittade på Vocal six (Teo och hans kör, Dunkers drängar hade ett sammarbete med dem), och det var så bra! Fast jag hade gärna sett mer av Pojkarna från Dunkers Drängar, en låt är ju ingenting!
Kvällen avslutades med en promenad upp till söder med Joelle och en djup diskussion om kärleken och livet.
Vi gick in om Bogarts och skulle handla godis. Vem möter jag där om inte mitt ex, Jeanette... Ja, hon såg ju inte mig, som tur är. Vi slutade inte speciellt lyckligt, hon och jag.
Sprang dessutom på Anna, min deppressiva föredetta bästa kompis och hennes pojkvän vid SF...
Håller måhända mitt förflutna på att hinna ikapp mig?
Lustigt var det iaf, inom 15min träffade jag 2 personer som betytt mycket för mig förut, som jag inte sett överhuvudtaget på nästan 2 år...
Tack Teo för i fredags, igår och alla andra dagar jag får med dig, du gör mig lycklig<3
Var ute imorse eftersom jag vaknade tidigt, blir träning med Ylva i eftermiddag.
Igårkväll var jag på konserthuset och tittade på Vocal six (Teo och hans kör, Dunkers drängar hade ett sammarbete med dem), och det var så bra! Fast jag hade gärna sett mer av Pojkarna från Dunkers Drängar, en låt är ju ingenting!
Kvällen avslutades med en promenad upp till söder med Joelle och en djup diskussion om kärleken och livet.
Vi gick in om Bogarts och skulle handla godis. Vem möter jag där om inte mitt ex, Jeanette... Ja, hon såg ju inte mig, som tur är. Vi slutade inte speciellt lyckligt, hon och jag.
Sprang dessutom på Anna, min deppressiva föredetta bästa kompis och hennes pojkvän vid SF...
Håller måhända mitt förflutna på att hinna ikapp mig?
Lustigt var det iaf, inom 15min träffade jag 2 personer som betytt mycket för mig förut, som jag inte sett överhuvudtaget på nästan 2 år...
Tack Teo för i fredags, igår och alla andra dagar jag får med dig, du gör mig lycklig<3
Jag är med...!
Lägenhet!
JAAAAAAAAAA! Äntligen äntligen fick jag ett ja!
Jag kommer börja måla och tapetsera om redan i slutet på den här månaden och flytta in när det är färdigt!
Solen skiner idag, jag har varit på Ebbas och träffat Teo's scout-+ icke scoutkompisar. Mycket, mycket trevliga. Hur roligt somhelst, även om det bara blev en liten stund.
Nu ska jag strax iväg ut och äta med min mor och Tony. Vi ska fira beskedet om att jag är med lägenhet^^
JAAAAAAAAAA! Äntligen äntligen fick jag ett ja!
Jag kommer börja måla och tapetsera om redan i slutet på den här månaden och flytta in när det är färdigt!
Solen skiner idag, jag har varit på Ebbas och träffat Teo's scout-+ icke scoutkompisar. Mycket, mycket trevliga. Hur roligt somhelst, även om det bara blev en liten stund.
Nu ska jag strax iväg ut och äta med min mor och Tony. Vi ska fira beskedet om att jag är med lägenhet^^
Nu kan du få mig så lätt
Benen värker efter diverse motionsformer idag^^
Var ute imorse innan frukost och alternerade mellan jogging och gång, det blev en lång runda nu ikväll ner om hamnen och i eftermiddags efter skolan hade jag besök av Teo^^
Det är vår idag, om än lite kyligt nu ikväll. Jag är underbart glad.
Kunde inte låta bli att sätta igång lite Håkan när jag kom hem. Håkan är vår<3
Har även hunnit med Rolf's jäkla bildanalys/jämförelse uppgift nu. Äntligen.
Det var inte så krångligt som jag trodde, men fy fan vad jag har ordbajsat på det pappret alltså. Bara flum, flum, flum, så ska det säkert gå vägen^^
Jag är rastlös men ändå trött i kroppen^^ Det blir så om våren
Var ute imorse innan frukost och alternerade mellan jogging och gång, det blev en lång runda nu ikväll ner om hamnen och i eftermiddags efter skolan hade jag besök av Teo^^
Det är vår idag, om än lite kyligt nu ikväll. Jag är underbart glad.
Kunde inte låta bli att sätta igång lite Håkan när jag kom hem. Håkan är vår<3
Har även hunnit med Rolf's jäkla bildanalys/jämförelse uppgift nu. Äntligen.
Det var inte så krångligt som jag trodde, men fy fan vad jag har ordbajsat på det pappret alltså. Bara flum, flum, flum, så ska det säkert gå vägen^^
Jag är rastlös men ändå trött i kroppen^^ Det blir så om våren
Till Teo
För att du alltid ställer upp och finns där.
För att du river alla mina motstånd och murar.
För att du gör mina dagar ljusare och mina nätter rofyllda.
För att du fyller mitt liv med musik och harmoni.
För att du är så fantastiskt snäll och underbart dum.
För att du får mig att skratta trots att livet känns hårdare än vanligt.
För att du fångade mig när jag föll, igen.
För att du ger mig en mening.
För att du plockar av mig masken och låter mig vara jag.
För att jag älskar dig.
För att du river alla mina motstånd och murar.
För att du gör mina dagar ljusare och mina nätter rofyllda.
För att du fyller mitt liv med musik och harmoni.
För att du är så fantastiskt snäll och underbart dum.
För att du får mig att skratta trots att livet känns hårdare än vanligt.
För att du fångade mig när jag föll, igen.
För att du ger mig en mening.
För att du plockar av mig masken och låter mig vara jag.
För att jag älskar dig.
Och du..... Det är inte mig det är fel på.....
Morgonkaos
När klockan ringde 06.45 kände min kropp sig verkligen inte redo att stiga upp. Efter skivstång/spinn igår värker musklerna och ville inte riktigt lyda när jag skulle kliva ur sängen.
Trots detta (eller kanske just pga detta) kände jag mig på bra humör och redo att möta världen.
"Det känns som att jag har glömt någonting" tänker jag. Det är någonting jag skulle göra den här morgonen...
Efter att ha ropat på min lillebror att han "genast måste lämna toaletten" (eftersom han nu duschat i en halvtimme och det är fler i den här familjen som behöver använda detta högt trafikerande rum) irriterande många gånger, får jag slutligen komma inoch göra vad jag ska. Jag slänger i mig en snabb frukost samtidigt som jag kastar sura blickar mot Joakim som egentligen inte gjort något fel alls.
Känslan av att jag har missat någonting hänger i sig även här.
När jag står och borstar tänderna får jag plötsligt dåligt samvete efter att ha skällt på honom, avbryter processen och går in och ger honom en kram.
Jag ställer mig och plattar mitt hår med plattång, trots att jag endast har 10min kvar innan jag måste gå hemifrån.
7min kvar...
5min kvar...
2 min kvar....
Först då inser jag vad jag har glömt.
Herregud vad jag är dum! Jag ska inte ha någon psykologilektion idag. Jag behöver inte vara i skolan förrän 10.30!
Jag hatar min glömskhet.
I eftermiddag ska jag jobba ett par-tre timmar, och sen ska min Emma komma hit<3
Lång, lång tid har gått sedan jag såg henne sist.
Jag får passa på att pussa extra mycket på Teo idag eftersom jag åker till "metropolen-för-de-som-inte-vet-bättre-än-att-bosätta-sig-mitt-ute-i-ingenstans" imorgon (Min far är en av dessa männikor, ganska frivilligt).
(I ärlighetens namn tycker jag om stället, jag är bara för stolt och vågar inte stå för min egen åsikt för att erkänna det(inte heller riktigt sant, men iaf) ^^)
Ha en härlig helg alla...
Trots detta (eller kanske just pga detta) kände jag mig på bra humör och redo att möta världen.
"Det känns som att jag har glömt någonting" tänker jag. Det är någonting jag skulle göra den här morgonen...
Efter att ha ropat på min lillebror att han "genast måste lämna toaletten" (eftersom han nu duschat i en halvtimme och det är fler i den här familjen som behöver använda detta högt trafikerande rum) irriterande många gånger, får jag slutligen komma inoch göra vad jag ska. Jag slänger i mig en snabb frukost samtidigt som jag kastar sura blickar mot Joakim som egentligen inte gjort något fel alls.
Känslan av att jag har missat någonting hänger i sig även här.
När jag står och borstar tänderna får jag plötsligt dåligt samvete efter att ha skällt på honom, avbryter processen och går in och ger honom en kram.
Jag ställer mig och plattar mitt hår med plattång, trots att jag endast har 10min kvar innan jag måste gå hemifrån.
7min kvar...
5min kvar...
2 min kvar....
Först då inser jag vad jag har glömt.
Herregud vad jag är dum! Jag ska inte ha någon psykologilektion idag. Jag behöver inte vara i skolan förrän 10.30!
Jag hatar min glömskhet.
I eftermiddag ska jag jobba ett par-tre timmar, och sen ska min Emma komma hit<3
Lång, lång tid har gått sedan jag såg henne sist.
Jag får passa på att pussa extra mycket på Teo idag eftersom jag åker till "metropolen-för-de-som-inte-vet-bättre-än-att-bosätta-sig-mitt-ute-i-ingenstans" imorgon (Min far är en av dessa männikor, ganska frivilligt).
(I ärlighetens namn tycker jag om stället, jag är bara för stolt och vågar inte stå för min egen åsikt för att erkänna det(inte heller riktigt sant, men iaf) ^^)
Ha en härlig helg alla...
Fri
Konstigt nog känns det så, som att jag släppts fri ur mörkret jag så länge kallat mitt hem.
Det är slut med M, sedan en månad ungefär, och mycket har hänt i mitt liv sedan dess, väldigt mycket till och med.
Jag har kommit närmre mina vänner än någonsin tidigare, jag har skaffat mig nya nära vänner och människor runt mig har aldrig betytt så mycket för mig som de gör nu. Jag trodde aldrig att det fanns så många som skulle komma att stötta mig i svåra tider eller som överhuvudtaget skulle bry sig.
Men jag är tacksam. Så otroligt tacksam att ni finns.
Jag har börjat ta tag i mitt liv, min självkänsla och min självbild nu.
Saker och ting ska bli annorlunda.
Och jag har funnit lycka i ännu en betydelsefull person på senare tid. Teo. Min Teo.
Mitt i allt det mörka får du mig att le, och viktigast av allt; du har fångat upp mig igen, jag har slutat falla.
Det bubblar inom mig, en känsla jag hittills i mitt liv inte fått uppleva, utan tvingats täppa igen eller glömma bort.
Känslan kallas förälskelse, och att få leva ut känslan och faktiskt få vara förälskad är någonting helt nytt för mig.
Tack vare Teo har jag tagit mig upp till ytan igen, nu ska jag koncentrera mig på att ta igen den tid jag missat medan jag grävde mig djupare in i mörkret.
Tack alla, för att ni finns.
Jag älskar er.
Det är slut med M, sedan en månad ungefär, och mycket har hänt i mitt liv sedan dess, väldigt mycket till och med.
Jag har kommit närmre mina vänner än någonsin tidigare, jag har skaffat mig nya nära vänner och människor runt mig har aldrig betytt så mycket för mig som de gör nu. Jag trodde aldrig att det fanns så många som skulle komma att stötta mig i svåra tider eller som överhuvudtaget skulle bry sig.
Men jag är tacksam. Så otroligt tacksam att ni finns.
Jag har börjat ta tag i mitt liv, min självkänsla och min självbild nu.
Saker och ting ska bli annorlunda.
Och jag har funnit lycka i ännu en betydelsefull person på senare tid. Teo. Min Teo.
Mitt i allt det mörka får du mig att le, och viktigast av allt; du har fångat upp mig igen, jag har slutat falla.
Det bubblar inom mig, en känsla jag hittills i mitt liv inte fått uppleva, utan tvingats täppa igen eller glömma bort.
Känslan kallas förälskelse, och att få leva ut känslan och faktiskt få vara förälskad är någonting helt nytt för mig.
Tack vare Teo har jag tagit mig upp till ytan igen, nu ska jag koncentrera mig på att ta igen den tid jag missat medan jag grävde mig djupare in i mörkret.
Tack alla, för att ni finns.
Jag älskar er.
Förvirrad
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Det gör så jävla ont i mig.
Att ha honom så långt borta är bara fruktansvärt.
Jag behöver få känna närhet, värme, kärlek.
Kärleken har vi ju, men det blir bara de få gånger vi träffas, sen har vi bara telefonerna.
Och så ont det gör varenda gång vi ska skiljas åt. Det gör inte bara ont just i det ögonblicket, utan resten av dagen, resten av veckan, resten av tiden innan vi ses igen.
Vi har det bra tillsammans, bättre än jag har haft med någon annan tidigare. Bättre än jag förmodligen någonsin kommer ha det igen. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket smärta det skulle spara mig om det inte varit vi. Hur många tårar det sparat mig.
Men det är så jävla svårt. Alla löften om en framtid. En framtid jag faktiskt kunnat se, om jag orkar hålla ut 1.5 år till.
Saken är den att bilden av den blir suddigare och suddigare tills den slutligen försvinner ut i tomma intet.
Jag är rädd, rädd att jag inte ska orka vänta mer. Vad gör vi då?
Om allting inte hade varit så helvetes förbannat svårt.
Jag är bara 17, du är 24, jag har svårt att lova. Jag är ännu väldigt ung. Ändå förväntar sig alla att jag ska kunna ta ansvar och beslut som en 20+åring ska.
Ibland önskar jag att du kommit in i mitt liv senare. Att jag träffat dig när båda pluggat färdigt, när båda visste vad de ville med sina liv. Jag vill inte bara glida med. Jag vill inte fastna i något som jag kommer ångra senare.
Samtidigt vet jag att jag förmodligen alltid kommer ångra och framför allt undra, om jag bryter nu. Undra vad som skulle kunna varit.
Det gör så jävla ont i mig.
Att ha honom så långt borta är bara fruktansvärt.
Jag behöver få känna närhet, värme, kärlek.
Kärleken har vi ju, men det blir bara de få gånger vi träffas, sen har vi bara telefonerna.
Och så ont det gör varenda gång vi ska skiljas åt. Det gör inte bara ont just i det ögonblicket, utan resten av dagen, resten av veckan, resten av tiden innan vi ses igen.
Vi har det bra tillsammans, bättre än jag har haft med någon annan tidigare. Bättre än jag förmodligen någonsin kommer ha det igen. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket smärta det skulle spara mig om det inte varit vi. Hur många tårar det sparat mig.
Men det är så jävla svårt. Alla löften om en framtid. En framtid jag faktiskt kunnat se, om jag orkar hålla ut 1.5 år till.
Saken är den att bilden av den blir suddigare och suddigare tills den slutligen försvinner ut i tomma intet.
Jag är rädd, rädd att jag inte ska orka vänta mer. Vad gör vi då?
Om allting inte hade varit så helvetes förbannat svårt.
Jag är bara 17, du är 24, jag har svårt att lova. Jag är ännu väldigt ung. Ändå förväntar sig alla att jag ska kunna ta ansvar och beslut som en 20+åring ska.
Ibland önskar jag att du kommit in i mitt liv senare. Att jag träffat dig när båda pluggat färdigt, när båda visste vad de ville med sina liv. Jag vill inte bara glida med. Jag vill inte fastna i något som jag kommer ångra senare.
Samtidigt vet jag att jag förmodligen alltid kommer ångra och framför allt undra, om jag bryter nu. Undra vad som skulle kunna varit.
