För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Hjärtat blöder. Tårarna rinner. Jag har ett bottenlöst hål i mitt bröst.
Jag vill härifrån.
Ifrån staden. Ifrån människorna. Ifrån känslan av att ingenting någonsin blir bra igen.
Nattsvart.
Tomma ögon tittar ut i ingenting.
Jag önskar att allt var en dröm.
Eller att jag skulle vakna imorgon och inte minnas dig.
Jag har tagit steget ur vår sista dans nu.
Vår absolut sista dans.
Men för dig, skulle jag göra det tusen gånger om.
Jag vill härifrån.
Ifrån staden. Ifrån människorna. Ifrån känslan av att ingenting någonsin blir bra igen.
Nattsvart.
Tomma ögon tittar ut i ingenting.
Jag önskar att allt var en dröm.
Eller att jag skulle vakna imorgon och inte minnas dig.
Jag har tagit steget ur vår sista dans nu.
Vår absolut sista dans.
Men för dig, skulle jag göra det tusen gånger om.
Fan Fan Fan
Det gör så fruktansvärt ont fortfarande.
Smärtan släpper inte, utan fortsätter riva i bröstet med vassa naglar.
Jag vet inte hur mycket längre jag orkar, men det är inte meningen att det ska vara såhär.
Jag ser dig i allt. Hela tiden. Varje dag.
Jag tänker på allt som var vi, och allt som skulle bli vi.
Alla våra minnen, alla våra planer om en framtid tillsammans.
Vi skulle bli gamla ihop.
Hur kunde vi slänga iväg allt som var så värdefullt utan att blinka?
Jag är rädd för att gå vidare.
Rädd att gå vidare i en värld utan dina starka armar som virar in mig i din famn,
eller lyfter upp mig när jag är för svag för att gå själv.
Jag vill inte gå utan dig.
Fan Fan Fan... Det skulle vart du.
Blod
Någonting byggs upp inom mig.
Jag vet inte om det är mod eller styrka.
Eller möjligtvis rädsla.
För rädd är jag.
Jag är rädd för allting numera, jag är vilsen utan dig vid min sida.
Jag vill ingenting längre. Min motivation är borta.
Jag önskar att jag slapp vara vaken så att jag inte behövde finnas till, de få timmar jag får sova.
Men vakna måste jag göra någon gång, och då är verkligheten mer kylig än den var innan jag somnade.
Du har fortfarande inte ringt. Varför har du inte ringt?
Jo, just det. Jag är inte önskvärd längre.
Hårt slag mot tinningen.
Synfältet färgas rött.
Jag vet inte om det är mod eller styrka.
Eller möjligtvis rädsla.
För rädd är jag.
Jag är rädd för allting numera, jag är vilsen utan dig vid min sida.
Jag vill ingenting längre. Min motivation är borta.
Jag önskar att jag slapp vara vaken så att jag inte behövde finnas till, de få timmar jag får sova.
Men vakna måste jag göra någon gång, och då är verkligheten mer kylig än den var innan jag somnade.
Du har fortfarande inte ringt. Varför har du inte ringt?
Jo, just det. Jag är inte önskvärd längre.
Hårt slag mot tinningen.
Synfältet färgas rött.
Vår sista dans
Häromdagen kändes det så.
Som att det inte var värt det längre.
Som att jag inte ville ge fler chanser.
Som att ingenting du eller jag sa skulle kunna ändra det faktum att vi var inne på vår sista dans.
Än en gång rättade du mig.
Gav mig en välbehövlig påminnelse av vad som är vi. Allt vi har.
Egentligen.
Vår sista dans är inte här än.
Men någonting andas mig i nacken då jag omsluts av mörker om nätterna. Och det är inte du.
Det är tvekan som hunnit ikapp mig och i ljudet av tystnaden är jag verkligen rädd.
Rädd för vad som kan bli.
Rädd för vad som kanske inte blir.
Rädd för varje konsekvens av varenda beslut jag tagit och kommer att ta i mitt liv.
Jag visste inte ens att man kunde vara så rädd innan jag träffade dig.
Men det är inte dig jag är rädd för.
Det är mig själv.
Jag förstår inte varför jag måste tveka, eller undra eller fundera så mycket.
Varför jag inte bara kan vara här och nu och njuta av livet och de vägar som finns framför mig.
Varför jag inte bara kan vara jag.
Om jag bara inte hade tyckt så mycket om dig.
För det finns nästan ingenting bättre än att låta mina fingertoppar smeka din kind.
Eller se det där vackra leendet leka över dina läppar och veta att det är jag som fått dig le.
Vår sista dans är inte här än.
Konstiga drömmar och flytt
Mitt uppe i flytten och plötsligt kommer den där tanken om allting verkligen är värt det.
Det känns liksom inte.
Mycket av det roliga vi har tillsammans har förvunnit i allt slit och stånk, och jag känner mig inte riktigt som mig själv längre.
Det känns inte som att vi flyttar, snarare som att man talar om någon annan som flyttar.
Och så insåg jag hur ung jag ändå är.
Vad korkat det låter att komma med en sådan sak nu, men många gånger ser jag mig själv som äldre.
Var detta rätt beslut?
Vill jag inte göra detta?
Jo. Det vill jag.
Men jag hoppas fan att vi hittar det där som är oss igen när vi flyttat, för annars kommer detta aldrig att gå.
Det känns liksom inte.
Mycket av det roliga vi har tillsammans har förvunnit i allt slit och stånk, och jag känner mig inte riktigt som mig själv längre.
Det känns inte som att vi flyttar, snarare som att man talar om någon annan som flyttar.
Och så insåg jag hur ung jag ändå är.
Vad korkat det låter att komma med en sådan sak nu, men många gånger ser jag mig själv som äldre.
Var detta rätt beslut?
Vill jag inte göra detta?
Jo. Det vill jag.
Men jag hoppas fan att vi hittar det där som är oss igen när vi flyttat, för annars kommer detta aldrig att gå.
Bartender
Bartender.
Ja. Och fy fan vad roligt det är.
För första gången på mycket länge känner jag en tillhörighet till något, lite som att jag har hittat hem.
Bakom baren känner jag mig... ja. Hel?
Det kanske är ett kraftigt sätt att beskriva det på, men jag känner som sagt verkligen att detta är någonting jag vill göra, att jag hör hemma där, bakom bardisken bland flaskorna.
Jag är överlag mycket gladare.
Jag känner mig trygg med Felix, och alla tvivel är borta.
Jag vet inte om det är KBT som börjar ge tidiga resultat, eller om det är någonting annat.
Men jag ser ljuset igen. Hoppet som så länge var skylt i mörker.
Jag har hittat hem.
Ja. Och fy fan vad roligt det är.
För första gången på mycket länge känner jag en tillhörighet till något, lite som att jag har hittat hem.
Bakom baren känner jag mig... ja. Hel?
Det kanske är ett kraftigt sätt att beskriva det på, men jag känner som sagt verkligen att detta är någonting jag vill göra, att jag hör hemma där, bakom bardisken bland flaskorna.
Jag är överlag mycket gladare.
Jag känner mig trygg med Felix, och alla tvivel är borta.
Jag vet inte om det är KBT som börjar ge tidiga resultat, eller om det är någonting annat.
Men jag ser ljuset igen. Hoppet som så länge var skylt i mörker.
Jag har hittat hem.
Deep within the corners of my mind
En saknad fyller mitt hjärta.
Som så många gånger förr.
Jag vet inte vad det är jag saknar, bara att någonting fattas.
Kanske är det mig själv jag saknar.
Den där platsen i mitt hjärta som tillägnas trygghet och frid.
Ett tomrum som bara jag kan fylla, utan medel att faktiskt göra det.
Med tårar i ögonen inser jag än en gång att denna längtan ännu inte uppfyllts.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att få möjligheten att uppleva känslan av helhet.
Svart som den mörkaste höstnatt är mitt hjärta.
Som vinterns första is känner jag hur sprickorna sakta men säkert sprider sig, och snart krossas jag i de tusen bitar jag så välbekant känner igen.
Är det mitt öde att känna såhär?
Ska jag någonsin uppleva fullständig och villkorslös lycka?
Som så många gånger förr.
Jag vet inte vad det är jag saknar, bara att någonting fattas.
Kanske är det mig själv jag saknar.
Den där platsen i mitt hjärta som tillägnas trygghet och frid.
Ett tomrum som bara jag kan fylla, utan medel att faktiskt göra det.
Med tårar i ögonen inser jag än en gång att denna längtan ännu inte uppfyllts.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att få möjligheten att uppleva känslan av helhet.
Svart som den mörkaste höstnatt är mitt hjärta.
Som vinterns första is känner jag hur sprickorna sakta men säkert sprider sig, och snart krossas jag i de tusen bitar jag så välbekant känner igen.
Är det mitt öde att känna såhär?
Ska jag någonsin uppleva fullständig och villkorslös lycka?
Marionetterna
På senare tid har jag funderat på en mening.
Om det faktiskt finns en mening med att vi skickas hit eller om "some big guy" bara jävlas med oss.
I sökan på min mening blir jag bara mer och mer förvirrad.
Jag börjar tro att det inte finns en plats för mig, som en flyttfågel, som inte finner ro någonstans.
Eller en segelbåt med trasigt segel och hundratals mil till den hamn dem säger ska finnas.
Mörka vatten breder ut sig för mig, och det var längesedan jag såg någonting annat än den dimma som tätnar för min syn.
När ska jag finna vad jag söker?
Jag börjar tro att det är inbillning. En illusion att den någonsin funnits.
Vår mening.
Om det faktiskt finns en mening med att vi skickas hit eller om "some big guy" bara jävlas med oss.
I sökan på min mening blir jag bara mer och mer förvirrad.
Jag börjar tro att det inte finns en plats för mig, som en flyttfågel, som inte finner ro någonstans.
Eller en segelbåt med trasigt segel och hundratals mil till den hamn dem säger ska finnas.
Mörka vatten breder ut sig för mig, och det var längesedan jag såg någonting annat än den dimma som tätnar för min syn.
När ska jag finna vad jag söker?
Jag börjar tro att det är inbillning. En illusion att den någonsin funnits.
Vår mening.
Kom Änglar
Kom änglar.
Jag är inte stolt, över allting jag har gjort.
För att vara ärlig finns få saker jag faktiskt är stolt över.
Jag tänker inte, jag gör saker för egen vinning, och ljuger för att skyla över sanningar som kanske ändå inte blivit sanningar, om de bara inte uttalats.
"Till vilken nytta" fick jag höra igår. "Till vilken nytta ljuger du för dina närmsta, när du vet att vi aldrig älskat dig mer än just när du talar sanning. Oavsett hur den sanningen ser ut."
Så jag bestämde mig.
Inga mer lögner.
Någonsin.
Ni är värda så mycket mer än så, och jag ska göra mitt yttersta för att hålla er kvar i mitt liv.
Jag älskar er. Det försvinner inte.
Det känns inte som om jag vet vem jag egentligen är längre.
Samtidigt som jag aldrig har utsatts för så många svåra prövningar där man pressas att välja rätt, har jag aldrig känt mig mer vilsen i mig själv.
Jag ställs inför frågor som jag inte finner svar på, och förvirringen stiger för var dag.
Men en sak vet jag.
Och det är att jag älskar dig.
Jag är inte stolt, över allting jag har gjort.
För att vara ärlig finns få saker jag faktiskt är stolt över.
Jag tänker inte, jag gör saker för egen vinning, och ljuger för att skyla över sanningar som kanske ändå inte blivit sanningar, om de bara inte uttalats.
"Till vilken nytta" fick jag höra igår. "Till vilken nytta ljuger du för dina närmsta, när du vet att vi aldrig älskat dig mer än just när du talar sanning. Oavsett hur den sanningen ser ut."
Så jag bestämde mig.
Inga mer lögner.
Någonsin.
Ni är värda så mycket mer än så, och jag ska göra mitt yttersta för att hålla er kvar i mitt liv.
Jag älskar er. Det försvinner inte.
Det känns inte som om jag vet vem jag egentligen är längre.
Samtidigt som jag aldrig har utsatts för så många svåra prövningar där man pressas att välja rätt, har jag aldrig känt mig mer vilsen i mig själv.
Jag ställs inför frågor som jag inte finner svar på, och förvirringen stiger för var dag.
Men en sak vet jag.
Och det är att jag älskar dig.
Till dig
Varför gör jag såhär.
Om jag älskar någon.
Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig?
När mitt hjärta brinner, och jag tvingas hålla andan var gång jag hör ditt namn.
När det känns som att jag hade velat kravla mig ur mitt eget skinn.
Varför kan jag inte bara få vara med dig?
Hur kan man fästa sig så vid någon, på så fantastiskt kort tid?
Det är skrämmande.
Otroligt skrämmande.
Men ändå så fantastiskt.
Jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Inte såhär stormande, inte efter vad jag har varit med om.
Och plötsligt stod du där, i min dörröpnning och ville komma in.
Trots att jag egentligen ville kasta mig i din famn och aldrig släppa taget stängde jag till dörren igen, om än med en glipa kvar, till det jag kunde få. Som en påminnelse, om vad jag förlorade.
Men jag förlorade inte dig.
Du var envis, och höll stadigt kvar foten i springan mellan verkligheten och den verklighet jag själv byggt upp.
Och nu står jag där.
Jag vill inte att du ska försvinna.
För om du gör det, så kommer den lilla biten av verklighet jag känner till, kollapsa, och jag kommer att sväva i ingenting.
Jag kommer att BLI ingenting.
Om jag inte får vara med dig, vägrar jag ta ett enda andetag till.
Och jag har lovat mig själv att fortsätta andas.
Jag har lovat mig själv att hjärtat ska få fortsätta slå.
Och det slår för dig, älskling.
Jag ska kämpa.
Jag ska kämpa för den dag du och jag får vara vi igen.
Den dagen kommer. Tro mig.
Om jag älskar någon.
Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig?
När mitt hjärta brinner, och jag tvingas hålla andan var gång jag hör ditt namn.
När det känns som att jag hade velat kravla mig ur mitt eget skinn.
Varför kan jag inte bara få vara med dig?
Hur kan man fästa sig så vid någon, på så fantastiskt kort tid?
Det är skrämmande.
Otroligt skrämmande.
Men ändå så fantastiskt.
Jag trodde aldrig att det skulle hända mig.
Inte såhär stormande, inte efter vad jag har varit med om.
Och plötsligt stod du där, i min dörröpnning och ville komma in.
Trots att jag egentligen ville kasta mig i din famn och aldrig släppa taget stängde jag till dörren igen, om än med en glipa kvar, till det jag kunde få. Som en påminnelse, om vad jag förlorade.
Men jag förlorade inte dig.
Du var envis, och höll stadigt kvar foten i springan mellan verkligheten och den verklighet jag själv byggt upp.
Och nu står jag där.
Jag vill inte att du ska försvinna.
För om du gör det, så kommer den lilla biten av verklighet jag känner till, kollapsa, och jag kommer att sväva i ingenting.
Jag kommer att BLI ingenting.
Om jag inte får vara med dig, vägrar jag ta ett enda andetag till.
Och jag har lovat mig själv att fortsätta andas.
Jag har lovat mig själv att hjärtat ska få fortsätta slå.
Och det slår för dig, älskling.
Jag ska kämpa.
Jag ska kämpa för den dag du och jag får vara vi igen.
Den dagen kommer. Tro mig.
I want to know what love is
Att livet kan ta en sådan vändning över en kväll.
Jag vet inte vad detta är. Eller vad det kan bli.
Allt gick sjukt snabbt, men denna gång skräms jag inte av det.
Jag ska inte skriva för mycket, för jag vill inte hoppas, inte slås i backen.
Men detta känns overkligt.
Saker av detta slag händer inte mig.
Ändå vill jag bara veta mer.
Känna mer.
Få vara mer.
Jag hänger inte med i svängarna, men detta är en dans jag aldrig vill avsluta.
I want to know what love is
Jag vet inte vad detta är. Eller vad det kan bli.
Allt gick sjukt snabbt, men denna gång skräms jag inte av det.
Jag ska inte skriva för mycket, för jag vill inte hoppas, inte slås i backen.
Men detta känns overkligt.
Saker av detta slag händer inte mig.
Ändå vill jag bara veta mer.
Känna mer.
Få vara mer.
Jag hänger inte med i svängarna, men detta är en dans jag aldrig vill avsluta.
I want to know what love is
Utgång
Det finns så mycket jag vill säga.
Men orden kommer inte som de brukar.
Jag är lyckligare. Och sorgsnare.
Det känns att våren är påväg. Alla känslor bubblar upp och det finns vissa personer jag förknippar med den här årstiden särskilt mycket. En del av dem finns inte ens kvar i mitt liv vid det här laget.
Ikväll är det utgång, och med tanke på alla omständigheter så känner jag för att glömma. Bara dricka tills jag slipper tänka längre. Men det blir inte så. Jag kan inte förlora kontrollen. Det går inte.
Men orden kommer inte som de brukar.
Jag är lyckligare. Och sorgsnare.
Det känns att våren är påväg. Alla känslor bubblar upp och det finns vissa personer jag förknippar med den här årstiden särskilt mycket. En del av dem finns inte ens kvar i mitt liv vid det här laget.
Ikväll är det utgång, och med tanke på alla omständigheter så känner jag för att glömma. Bara dricka tills jag slipper tänka längre. Men det blir inte så. Jag kan inte förlora kontrollen. Det går inte.
Over and over
Bring it on!
Känner mig stark idag, trots att jag träffat J och att det alltid är lite... svårt (obs, inte Jenny).
Skjut mig?
Jag kommer alltid tillbaka till samma punkt. Ruta ett. Vad jag vet går hon vidare, för sitt eget bästa.
Jag kan inte hjälpa att jag vill vara nära.
Jag är störd.
Sådana som jag ska inte älska.
Eller bli älskade för den delen.
Alla inblandade kommer lika snabbt ut som de kom in fast med större sår än efter tortyr.
Kanske kunde man bara låta bli? Inse att man ska vara ensam helt enkelt. För allas bästa.
Jag har bokat tid nu. Dels 1april till UV.
Och dels till den 16mars. Då skapas mitt minne.
Jag är positiv idag. Misstolka mig inte. Det är en ljus dag.
Och snart är det vår.
Känner mig stark idag, trots att jag träffat J och att det alltid är lite... svårt (obs, inte Jenny).
Skjut mig?
Jag kommer alltid tillbaka till samma punkt. Ruta ett. Vad jag vet går hon vidare, för sitt eget bästa.
Jag kan inte hjälpa att jag vill vara nära.
Jag är störd.
Sådana som jag ska inte älska.
Eller bli älskade för den delen.
Alla inblandade kommer lika snabbt ut som de kom in fast med större sår än efter tortyr.
Kanske kunde man bara låta bli? Inse att man ska vara ensam helt enkelt. För allas bästa.
Jag har bokat tid nu. Dels 1april till UV.
Och dels till den 16mars. Då skapas mitt minne.
Jag är positiv idag. Misstolka mig inte. Det är en ljus dag.
Och snart är det vår.
Hmmpfff
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Fuck you all! :D
Fuck you all! :D
Midnatt
Jag vet inte vad ni vill att jag ska säga längre.
Jag försöker. Ensamheten börjar infinna sig. Och jag börjar för första gången trivas i min ensamhet.
Men jag saknar dig.
Det gör jag. Och det kommer jag aldrig ifrån.
Förstår du mig?
Jag försöker. Ensamheten börjar infinna sig. Och jag börjar för första gången trivas i min ensamhet.
Men jag saknar dig.
Det gör jag. Och det kommer jag aldrig ifrån.
Förstår du mig?
